Ur Gravens djup : Tegnérkyrkogården: Gustaf Selldén: Ett löjtnantshjärta som klappade för Danmark

I Växjö nära järnvägstationen alldeles brevid järnvägen ligger den anrika

Tegnérkyrkogården grundad 1809 där många av stadens betydelse fulla personer fått sin grav. Bland dem skalden och Biskopen Esaias Tegnér. De flesta som vilar där verkade i staden och dess omgivningar .En och annat hade dock ett växlingsrikare öde. I regementsläkare Niclas Selldéns1806-1882 familjegrav (några steg bakom den Tegnérska familjegraven) vilar dennes brorson  Niclas Johan Gustaf Selldén

En ung man som influerad av tidens Skandinavism slogs på Danmarks sida i Dansk-tyska kriget 1864

Niclas Johan Gustaf Selldén föddes 1840 i Långserud  i Värmland från 1855 bodde familjen på Kastensbohls gård .Fadern Erik Gustaf Selldén var kapten för Gillbergs kompani  vid Värmlands regemente och modern Emma Dalinda Waldström kom från en känd värmlandsläkt besläktad med bland annat familjen Geijer och dess släktkrets.

Efter genomgångna militära studier på Karlberg blev Gustaf  januari 1862 underlöjtnant vid Kronobergs regemente   I11 i  Växjö.
Han flyttade in till sin farbror i det Sellénska huset på Storgatan 12 .Hans yngre bröder flyttade även till Växjö efter Karlstads brand 1865.

 

Doktor Selldéns hus Storgatan12 i kvarteret Klostret

Dansk Tyska kriget 1864

Områdena i södra Danmark, framför allt Schleswig hade varit konfliktområde mellan Tyskland och Danmark under 1800-talet. Området beboddes  av såväl tysk- som dansktalande. Två gånger ledde dessa spänningar i hertigdömena Schleswig och Holstein i krig.1848-1850 och 1864.

Vid denna tid utövade skandinavismen ett stort inflytande i Sverige .Den yttrade sig bland annat i diskussioner om en militärallians mellan Sverige-Norge och Danmark samt i att svenska frivilliga deltog på dansk sidan i krigen i Schleswig-Holstein.

Redan vid kriget 1848-1850 efter riksdagsbeslut en svensk trupp till Danmark  bland dem Gustafs far. .

Vid Preussens och Österikes anfall på Danmark i början av 1864

var upprördheten i Sverige stor tillsammans med regementskamraten löjtnanten Zacharias Fredrik Aschan 1835-1899 och andra svenska frivilliga  reste Gustaf  i mars 1864 ner till Danmark för att ta värvning i den Danska armén

Efter audiens hos danske kungen tog de båda löjtnanterna värvning iden danska armén den 13 mars 1864. Gustaf Selldén i det 4:e infanteriregementet och Aschan i det 17:e infanteriregementet . Omedelbart skickades de ner till fronten vid sundet vid ön Als
Omedelbart fick de känna på krigets allvar då en kanonkula slet av rockskörtet på Aschan. Gustaf började föra dagbok .Dagboken är till att börja med hållen i en ganska munter ton som i takt med striderna dock blev allvarligare för att sedan upphöra helt.

Gustaf tar del av striderna kring Dybböl den 28 mars då tyskarna tillfälligt slås tillbaka Tyskarna började sedan belägra Sönderborg för att den 18 April den 18 april sätta in det stora anfallet vid Dybböls skansar  Danskarna led ett svårt nederlag, Gustafs regemente var stationerat vi Als och skickades till undsättning men kom försent. 

Preussiska trupper den 19 April efter stormningen av Dybböls skans

 http://www.kulturarv.dk/)

Den 29 juni intog tyskarna Als och Dankarna retirerade till Fyn.En vapenvila inleddes den 20 juli. I de därpå följande fredsförhandlingarna gick inte bara Holstein förlorat utan även hela Schleswig för Danmark och därmed en stor del dansktalande befolkning. 30 oktober 1864  slöts sedan freden i Wien 

                               ( Camphausen Wilhelm: Stormningen av Als
                                 Deutches Historisches Museum)

Efterspelet

Först efter Första Världskriget fick Danmark tillbaka den norra delen av Schleswig
Sammanlagt tjänstgjorde 434 svenskar som frivilliga i Danmark under kriget

totalt stupade 11 svenskar under kriget,12 sårades i strid och 22 blev krigsfångar.

Gustafs kamrat Zacharias Fredrik Aschan sårades den 13 April,både han och Gustaf hedrades den 6 oktober 1864 med utmärkelsen Riddare af Dannebrogsorden

Båda  återvände till sin tjänster vid Kronobergs regemente Där Aschan så småningom blev kapten  Gustaf Selldén fortsatte sin tjänst .Han bar sitt danska ordenstecken men var ovillig att tala om kriget .Han dog redan den 1 Juli 1867 av lungtuberulos.

År 2014 visades en dansk TV serie om kriget 1864.

Tidiga emigranter:Sophie Sager en stridbar kvinna del 3

Föredragshållerska och författare

Efter rättegången började Sophie arbeta aktivt för kvinnans frigörelse.hon höll offentliga föredrag först 1849 i Stockholm och Uppsala och de följande åren  besökte hon även Malmö, Göteborg och Köpenhamn.

Hon fick en hel del åhörare , mest unga män men möttes ofta  av frän kritik och hån då  hon var före sin tid och avvek från tidens passiva, goda kvinnlighet. Hon väckte anstöt genom sina aktiviteter , Sophie hade vågat göra det ingen annan före henne gjort, nämligen använda polismakten för att försvara sin rätt att slippa bli våldtagen.  Kanske ansågs hon även som framfusig då hon flitigt annonserade sina aktiviteter i pressen. Hennes litterära produktion var relativt liten och hennes talang ytterst bristfällig och snuddande vid pekoral. Bland hennes verk märks :  Emanciperade fantasier på vers och prosa (1850)   och Bilder ur lifvet eller Fosterbarnets afslöjade genealogi (1852).

Sophies program var inte revolutionerande .hon trodde på det konventionella äktenskapet men ville att kvinnor skulle få en ordentlig utbildning och ha rätt att röra sig fritt ute i samhället

Utan att behöva böja sig för onödiga konventioner eller bli ofredade.

Emigration och livet i USA

Sommaren   1854 utvandrade Sophie till USA. Hon seglade med barken Columbia från Hamburg tillsammans med 200 tyska emmigranter. Sophie anlände till New York den 5 Augusti 1854 Enligt anskomstlistorna för New York stod  hon angiven som sömmerska med sig hade hon ett två och ett halvt årigt barn ,om det var hennes eget barn eller om hon tagit med  ett barn för någon annans räkning framgår inte.
New York city  hade vid denna tid över en halv miljon innvånare

År 1855 gifte sig Sophie  med med den tyske  musikprofessorn  Eugene Adolphe Wiener (ca1813-1888) . I äktenskapet föddes 2 söner Gabriel (1856-1932) och Victor Bolivar  (1862-1932) Familjen bosatte  sig i New York för det mesta på olika adresser i Brooklyn
I Folkräkningen 1860 titulerades  Sophies make musikprofessor och 1870 tituleras han pianist och Sophie musiker.
Sophie gav ut skriften Woman’s Destiny and Man’s Duty (1861) och omkring 1878 separerade hon och hennes make. Vid mitten och slutet av 1880 talet höll  Sophie föredrag i olika ämnen bla kvinnosaken, ofta upträdde hennes piano spelande son Victor tillsammans med henne . År 1887 gifte sig Victor  med en enkel flicka som inte var god nog enligt Sophie som sade till lokaltidningen The  Brooklyn Daily Eagle  att han kunnat få en flicka vär 60 000 dollar. År 1888 dog Sophies make enligt tidningen anges han som ett original som ägnade  mycket av sin tid åt att fundera över en strategi  hur folk kunde undvika att krocka med varandra på gatan. 1893  föreslog  Sophie att passagerarfartyg som seglade  över haven alltid ska skulle  två och två för att i händelse av olycka kunna bistå varandra.

Begravning och död

Sophie Sager dog den 28 februari 1901 i sin bostad på 151 Jefferson Avenue  i New York enligt dödsattesten var hon  76 år gammal hon begravdes 2 dagar senare  vid sin makes sida på Greenwood kyrkogården. Enligt en  nekrolog d var hon en känd föreläsare
Ett år senare 26 februari 1902 hölls en minnesgudtjänst över henne i den Svensk-Amerikanska Bethlehem Lutheran church i Brooklyn av pastor J Jacobson.
Den sena minnesgudtjästen gav  förmodligen upphov till uppgiften att hon skulle dött 1902 . Sophies båda söner dog 1932 Gabriel var ogift ,Victor hade 4 barn som nådde vuxen ålder

Utskrattad av sin samtid framhålls Sophie Sager  idag ofta i feministisk litteratur som en förgrundsgestallt Dock  var hon enligt enligt sonen Gabriel emot kvinnlig rösträtt  Idag finns en Sophie Sagers gata i Enskededalen utanför Stockholm.

Tidiga emigranter:Sophie Sager en stridbar kvinna del 2

(Ferdinand Tollin, Harmoniskt sällskap i Kolmätaregränden, 1842,
 i Gösta Selling m.fl., Stockholm i Närbild, 1943)

Sagerska målet

Restauratrisen på båten  till Stockholm fru  Hellberg  hade rekommenderat Sophie att ta logi hos ett skomakerimästare Johan Gustav  Dillström och hans hustru Lovisa Wilhelmina  i Bollhusgränd 6  i Gamla stan. Sophie begav sig genast dit.Kanske borde hon ha anat oråd. Bollhusgränd var redan  vid slutet av 1700-talet känt som ett prostitutionsstråk.

Familjen Dillström var enligt Mantalsuppgifterna skrivna i Jakobs församling men bodde även tidvis i Gamla stan där de även hyrde ut logi och bedrev krogverksamhet.Sophie upptäckte snart att logiet lämnade mycket övrigt att önska gästerna var ofta högljudda och pigorna passade inte bara upp gästerna utan utförde även sexuella tjänster. Snart kom även antydningar från Dillströms att Sophie även borde stå till gästernas förfogande.

En kväll stod inte Sophie ut längre utan sprang ut på Norrbro där hon började gråta ..En medelålders herre kom fram och frågade hur det var fatt. Sophie berättade sin historia. Han presenterade sig som f.d.stallmästre och fanjunkare Gustaf Adolf Möller från Finland. Han erbjöd logi och tillade att visserligen var han ogift men hade en anständig hushållerska som hon kunde få dela  bostad med tillsvidare.

Sophie anade inte oråd utan flyttade redan dagen efter till hans bostad på .Svenska Prästgatan 14 (nuv.Prästgatan 32) Till att börja med verkade allting bra .Fanjunkare Möller bodde på övervåningen i huset och hans städerska och hushållerska Lovisa Ström på nedervåningen där även  Sophie  fick sin bostad. 

Snart upptäckte emellertid Sophie att hon hamnat ur askan i elden. Lovisa Ström var inte bara Möllers hushållerska utan de hade även ett förhållande sedan flera år och levde i ett så kallat Stockholmsäktenskap (som samboförhållanden ibland kallades vid denna tid).

Detta var dock inte det värsta ,Lovisa Ström tog även emot andra män. Vad värre var fanjunkare Möller blev intresserad av Sophie och  gjorde sexuella närmanden och utsatte henne för ett våldtäktsförsök.  Då Sophie gjorde motstånd  låste han först in henne  för att sedan tillsammans med Lovisa Ström misshandla henne. Sophie lyckades fly till en läkare  Johan Erik Brisman med mottagning  på Västerlånggatan 17 som konstaterade misshandeln och rådde henne att stämma Möller inför Stockholms rådhusrätt.

Rättegången väckte kollossalt uppseende och referrerades flitigt i Stockholms tidningarna.

Efterrättegångens slut gavs rättegångshanlingarna ut under titeln Sagerska målet

Gustav Adolf Möller blev så skandaliserad av processen att han återvände till Finland redan 1849.Lovisa Ström bodde kvar i Stockholm där hon oftast kallas sömmerska i mantalsuppgifterna till sin död vid 97 års ålder 1914. Skomakare Dillström dog 1853.

För Sophie blev misshandeln och processen en livsavgörande händelse .hon blev medveten om en ensam kvinnas rättslösa ställning i samhället och beslöt att börja arbeta för kvinnors rättigheter genom att hålla offentliga föredrag.

Tidiga emigranter: Sophie Sager en stridbar kvinna del 1

Sophie Sager

Bland de tidiga svenska emigranterna finns också en kvinnlig pionjär vars levnadsbana förde henne från smålandsk landsbygd via Stockholms farligare miljöer för att sluta på andra sidan Atlanten i Brooklyn. Den första kvinnan som i eget namn stämde en man för sexuella trakasserier och offentligt höll föredrag om kvinnors rättigheter.

Barndom och uppväxt

Sophie Lisette Sager kom från brukspatron släkten Sager  .Hon föddes år 1825 i Krängsberg, i Byarum socken i Jönköpings län , som dotter till frälseinspektorn Gabriel Sager och hans andra hustru Johanna Bergenholz Sophie hade 5 äldre halvsyskon och  4 helsyskon.   Efter faderns död 1834 och då de äldre halv syskonen lämnat hemmet   kom  familjen på obestånd år 1836 flyttar familjen till Klockargården 1838 dör Sophies  syster 11 år gammal  .vid 1840 talets början tvingades  familjen flytta till Byarums fattigstuga   Sophie  flyttade 1846 till Tutaryd  i Kronobergs län. Enligt Sophies egna uppgifter  skall hon ha vistats en tid vid en flickpension i Jönköping där hon fick lära sig franska och att brodera och att hon senare försörjt sig som guvernant och sällskapsdam.

Exakt var hon befann sig mellan flytten till Tutaryd och sommaren 1848 är oklart troligtvis vistades hon någon tid hos  sina äldre gifta halvsystrar  och en tid  i Varberg hos sin moster Sara Elisabeth  änka efter kyrkoherde Johan Gabriel Rising .År 1848 bestämdes det att Sophie skulle fara till Stockholm och lära sig finsömnad.Efter att partiell näringsfrihet införts 1846 hade det blivit något lättare för kvinnor att bedriva egen rörelse och Sophie hoppades kunna med tiden kunna verka som finsömmerska eller öppna en egen syateljé.

Resan till Stockholm

I början av juli reste Sophie från Jönköping  med ångfartyget Jönköping mot Stockholm,resan betalades av en släkting brukspatron Sager. Restauratrisen på båten fru Hasselberg hade fått i uppdrag att se efter Sophie. På nyfikna medpassagerares frågor om hennes ålder svarade Sophie att hon var  18 år.Efter  omkring 4 dagars seglats anlände skeppet till Stockholm den 8 Juli .  Stockholm hade vid denna tid ca 90 000 invånare och för Sophie som kom från småländsk landsbygd och endast upplevt Varberg och Jönköping måste anblicken av storstaden varit bedövande.Staden med sina stora hus ,sitt myller av människor tronade på Mälarens vågor.

Staden dolde dock en mörkare sida. Under mars oroligheterna tidigare under året hade 20 människors skjutits ihjäl ch i de trånga gränderna frodades fattigdom och trångboddhet och prostitution.Tio år tidigare.1838 gjorde man ett försök att inrätta 2 kommunala bordeller som dock snart fick stänga .I  flera krogar och kaffehus bedrevs dock  förtäckt  bordellverksamhet Inte för inte kallades staden ibland den  Den sköna synderskan   Det var denna världen som Sophie allt för snart skulle få fatta bekantskap med.

Fartygskatastrofer: Austrias brand 13 september 1858 del 3

Efterspelet

Austria  började brinna ungerfär  45°01′N 41°30′W  ungefär mitt emellan Newfoundland och Azorerna . Förmodligen drev det redlösa skeppet ett tag innan det sjönk till botten (Austrias vrakplats)

Austrias undergång väckte stort uppseende på båda sidor om Atlanten främst i USA och Tyskland och tidningarna rapporterade utförligt.

Den 3 November 1858 förlänade Stadsenaten i Hamburg .Den Hamburgska hedersmedaljen i guld till kapten Ernst Renaud på Maurice och C A Funnemark på Caterina och hedersmedaljen i silver till 4 andra besättningsmän för räddningen av de överlevande passagerarna.

Charles Roséne Jr återvände till modern och syskonen i Richmond ,Virginia, omkring 1870 bosatte  hans sig i New York där han slog sig på en karriär som skådespelare .Han var gift åtminstone 2 gånger och hade 7 barn enligt folkräkningen 1900  anges han som pensionerad och boende med familjen Manhattan .På äldre dagar  blev han sjuklig och bodde 1910 enligt folkräkningen på en instutition  för obotligt sjuka i New York där han dog 1911.

j

Vad som hände Charles Högqvist,Sven Nilsson och Swen Peterson  är inte känt troligen stannade de i USA.

H C Andersen sörjde Henriette Wulff djupt, i henne hade han förlorat en av sina närmaste vänner hon hade varit som en syster för honom. Med hennes död försvann även hans önskan att besöka USA tanken på sjöresans faror avskräckte honom. Han skrev en dikt till hennes minne i 7 strofer som publicerades i tidningen Dagbladet den 22 oktober 1858

Paa Dampskibet “Austria” den 13de September)

I det brændende Skib, paa det rullende Hav, I Ræsler, som ei vi udholde at høre, Har du lidt, har du endt, har Du fundet din Grav, Dødsmaaden og Kampen naae aldrig vort Øre!

-------

Farvel min Veninde fra Barndommens Aar! Du var mig meer god, end jeg det fortjente, Nu har du stridt ud – ; hos en -broder Du staaer, Med hvem alt paa Jorden Dig Længsel foreente. ---------------

Din Kiste blev Havet, det rullende Hav, Og inskriften over Dig staaer i vort Hjerte, Din sjæl er i Himlen, der Herren Dig gav Lyksalighed tifold for Dødstundens Smerte.

I Åby socken skrev prästen vid anteckningen om Carolina Nilsdotters utflyttning till Amerika i marginalen  “vådl .omkommen på resa till America 13 sept 1858”

Budet om August Theodor Mankées död nådde även till hans familj i Stockholm och till Baptisterna i Rock Island hans 2 små döttrar fördes till familjen i Stockholm där de växte upp

Den ena flyttade tillbaka till Chicago medan den andra blev prästfru på Gotland

Carl Johan Holmbergs guldklimp som tagits från hans döda kropp sändes till hans syster i Sverige

Anders Viktor Lindstein stannade kvar i USA några år efter Austrias förlisning men återvände ca 1861 till Sverige. Han levde ett stilla liv var ogift.Han  arbetade som bruksinspektor men var aktiv i Skarpskytterörelsen i Falun vid 1860 talets mitt han dog i  1890 i Falun och begravdes i Stora kopparberg..då hade redan Austrias brand glidit in i historiens glömska.

Fartygskatastrofer: Austrias brand 13 september 1858 del 2

Branden

Efter att ha tagit upp de engelska passagerarna i Southhampton styrde Austria ut på  Atlanten.Resan var relativt händelselös men man hade motvind och beräknade att ankomma till New York något senare än beräknat.

Vid middagstid den 13 september beslöts att man skulle desinficera  tredje klass genom att röka den genom att doppa en skållhet kedja  i en hink med tjära. Kedjan blev snart alltför het för besättningsmännen att hålla i och föll ner på däck, som genast fattade eld. Snart hördes ropet:

Feuer! (Elden är lös!)

Trots att skeppet färdades enbart på halvfart var det omöjligt att stoppa ångmaskinerna då besättningen i maskinrummet kvävts av röken. Då rorsman och kapten övergett fartyget  drev skeppet i vinden vilket ytterligare fick elden att sprida sig längst med skeppet,  förtärande de mahognyfanérade däcken och de lackerade skotten. Propellern kunde  ej stoppas och rodret blev obrukbart.

Panik utbröt ombord. De passagerare som ej kvävdes av röken brändes ihjäl av elden eller drunknade då de kastade sig överbord för att undkomma lågorna. Andra omkom då de drogs in i de roterande propellrarna. AndersVictor Lindstein berättade:

Den rysliga scenen vid fartygets brand är svår att beskrifva du kan göra dig en föreställning derom vid tanken att av 600 personer endast 89 blefvo räddade. Jag såg mödrar taga sina barn, hvilkas kläder redan fattat eld, och kasta dem i hafvet samt sedan störta sig sjelv i böljorna.

Charles Rosén och hans son Charles Jr. hade suttit nära maskinrummet då elden utbröt. Charles Jr. berättade:

Min far och jag sprang föröver för att undkomma elden och följdes av de andra passagerarna. Jag såg elden trånga fram ut genom ventilerna inom 10 till 15 minuter hördes ropet Till livbåtarna!

De panikslagna passagerarna kämpade för att få plats i en livbåt men oordning rådde
Flera livbåtar sjösattes men drev bort innan någon kunnat stiga i.

När förste styrman tog en kniv och skar av repen som höll en livbåt föll den till vattnet, passagerarna kastades ut och båten vattenfylldes Charles Jr. hamnade under vattnet men lyckades tillsammans med några andra ta sig upp i båten som dock slog runt flera gånger

varvid ytterligare personer föll ur och drunknade. Charles Sr.klamrade sig fast vid båten ett kort tag men orkade sedan inte mer och försvann i vågorna. Claes Högqvist klamrade sig fast på en av Austrias livbojar i flera timmar  innan han och kunde hjälpas upp i livbåten.

Det första fartyg som  på grund av den goda sikten observerat katastrofen var den franska barken Maurice  som omedelbart ilade till hjälp. Då Maurice vid sjutiden på kvällen anlände till det utbrända fartyget och kunde rädda de första överlevande. Nästa morgon plockade det norska segelfartyget Catarina upp de återstående som klamrat sig fast på det förkolnade skrovet eller flöt på vrakgods i närheten medan de förkolnade resterna av det utbrunna skeppet lämnades att sjunka. Anders Victor Lindstein var en av de sista som drogs levande ur vattnet. hans vän Carl Johan Holmberg hängde död vid  bogsprötet  där han surrat fast sig .

Totalt kunde endast ca 90 personer räddas av skeppets ursprungligen ca 540 ombordvarande.